UMI-XVI-2003
XVI Conferentia International de Interlingua
Lovecz, Bulgaria 2003-07-26--08-02

General Casimir Ehrnrooth, un general finlandese
como le "dictator" de Bulgaria.
Aleksandra Kollontaj in destinos de Finlandia e Bulgaria.
Becker-bei, un aventurero finlandese in destinos de Balkan etc.


I N T E R L I N G U A   -  UN  NEUTRAL  LINGUA  COMMUN  PRO  LE  PROSPERITATE  DE  NATIONES!


Statuas de Alexander II

Casimir Ehrnrooth, un general finlandese como quasi-dictator de Bulgaria
    Campanias in Finlandia (contra naves britannic e francese, 1855-56), Caucasia (1856-59) e Polonia (1861-76)
    Le guerra Russia - Turchia 1877-1878
    Le division de general Ehrnrooth menacia Bucarest 1878
    Como ministro e plenipotentiari in Bulgaria 1880-81
    Le vice-secretario ministerial del stato del Grande Principato de Finlandia in S. Peterburg (1882) e
       secretario ministerial (1888-91)
    Guerra Serbia - Bulgaria 1885
    Statuas del tzar Alexander II ("le tzar liberator") in Helsinki e Sofia (general Ehrnrooth in le pedestal)
    Casimir Ehrnrooth serviva loyalmente tres Alexanders, duo imperatores de Russia (granprincipes de Finlandia,
       Alexander II e III) e Alexander de Battenberg, le principe de Bulgaria.

Aleksandra Kollontaj. Un aristocrata e bolchevika. Un del plus famose feminas in le historia politic. Su destinos finlandese - bulgare
Aleksandra Domontova (Masalin), matre de Aleksandra Kollontaj
Mihail Domontovicz, general in le armea imperial russe, patre de Aleksandra Kollontaj
Alexandra "Szurinka/Szuroczka" Domontova in Bulgaria 1879
General Mihail Dragomirov, un de grande heroes del guerra Russia - Turchia 1877-78
Ilja Repin usava general Dragomirov como modello in su famose pictura "Le zhaporogos scribe un lettera al sultan" Sofia (Sonja) Dragomirova, un beltate legendari e filia de general Mihail Dragomirov, una de bon amicas de
       Aleksandra Domontova/Kollontaj
    Zoja Leonidovna Szadurskaja, amica de Alexandra Kollontaj e filia de un membro del consilio de guerra del armea russe in Bulgaria

Becker-bei

Casimir Ehrnrooth, un general finlandese como quasi-dictator de Bulgaria

Johan Casimir Ehrnrooth (1833-1913),
un general finlandese e quasi-dictator de
Bulgaria in 1880-81

Casimir Ehrnrooth nasceva a Nastola, Finlandia, como filio (12e infante) de general Gustaf Adolf Ehrnrooth qui habeva se excellite como major in le armea svedese in le guerra Svedia - Russia 1808-09.

In 1845, in etate de 11 annos C.E. comenciava studiar in le schola de cadettos a Fredrikshamn. 1850 ille cambiava a Sankt Peterburg, Russia ubi ille entrava como cornetta al Regemento de Ulanos del Guarda de Corpore Imperial. Tosto ille era commandate al schola de artilleria de Mihailov, un schola famose ubi etiam general Vilho Petteri Nenonen, un artillerista de fama mundial, habeva studiate ante le I guerra mundial - su collega Gröndahl ("Vladimir Davidovicz Grendal"), stava in Russia post le revolution e luctava contra Finlandia in le Guerra Hibernal 1939-40 como general e commandante del 13e armea sovietic quando su filio luctava contra su patre como major in le armea finlandese ...

In 1851 C.E. retornava a su regimento de ulanos e era promovite a tenente. 1853 ille era acceptate al Imperial Academia Militar (postea Academia del Stato Major de Nikolai) in S. Peterburg, le optime schola militar in Russia. Durante le guerra oriental C.E. era in 1855 commandate al Stato Major benque ille non ancora habeva obtenite su diploma final. Ille serviva al batteria de artilleria costari a Björkö [*]. Le flottilias britannic-francese non riscava venir intra le portata de canones de Björkö e 1856 C.E. retornava al Academia e era dimittite como Rittmeister (capitano de cavalleria). Ille maestrava "excellentemente" francese e germano sed solmente "ben" russo - plus tarde ille obteneva nivello "excellente" etiam in russo.

[*] Le base del artilleria costari de Björkö habeva 84 annos plus tarde duello contra duo cuirassatos sovietic ("Marat" e "Oktjabrskaja Revolutzija") e contra le cruciero "Maksim Gorkij". Le artilleria finlandese seriemente noceva iste multo moderne nave sovietic a bordo de qual moriva etiam alicun bulgaros, communistas qui serviva como voluntarios in le marina del guerra sovietic (secundo le documentos trovate per Allan Kiviaho al museo naval in Varna, Bulgaria).

Magnus Ehrnrooth, le fratre de Casimir, habeva participate al campania contra Hungaria in 1849. In 1855-56 Magnus E. luctava como colonnello e commandante del Regimento de Chassatores de Kostroma contra le turcos al Danubio e contra le alliatos (britannic-francese-turc-sardinian) in Crimea ubi ille habeva defendite le fortalessa de Malahov (a presso Sevastopol) que le truppas francese assaltava post un battalia multo sanguinose. Post iste guerra le regimento de Magnus E. era placiate in Polonia ubi ille moriva per un epidemia in 1860.

1856 Casimir Ehrnrooth era promovite a major e commandate como adjutante de battalion al Regimento de Vorontzov in Caucasia. Ille participava a battalias furiose contra le czeczenos e lor chef legendari, Szamil, ancora hodie le hero national de czeczenos. Major Ehrnrooth era nominate le chef de battalion de tiratores (chassatores) del Regimento de Vorontzov e ille se excelleva in multe battalias. In 1858 C.E. era ferite al assalto de fortalessa de Mesken-Duk, un balla penetreva su scapula. Le vulnera le molestava al minus usque le anno 1875. Le 1859-08-22--09-06 Casimir Ehrnrooth participava al ultime battalia de Szamil a Gunib, ubi Szamil era capturate. Ille habeva heroicamente luctate con 7000 viros contra 40 000 soldatos russe, in le ultime battalia ille habeva 400 viros, de quales 350 cadeva. C.E. era promovite a colonnello-tenente e le imperator donava le un sabla auree. Post le guerra contra le czeczenos C.E. restava in Dagestan e in 1860 ille retornava a Finlandia pro recrear se post tres pesante annos in Caucasia.

1860 perturbationes comenciava de novo in Polonia. 1861 le fratre del imperator, grande prince Konstantin era nominate como governator de Polonia e un general finlandese Anders Edvard Ramsay como commandante-in-chef de truppas in iste pais. General Ramsay habeva subjugate etiam le rebellion de Polonia in 1831. 1861 Casimir Ehrnrooth era promovite a colonnello e le chef del stato major del XV division de infanteria (in le armea imperial de Russia le divisiones era signate con numeros roman e corps de armeas con numeros latin). 1863 ille era commandate a Radom, Polonia al VII division de infanteria, commandate per general Uszakov. Immediatemente C.E. debeva conducer un distachamento contra Czachowski, un de plus talentose commandante de insurgentes. Le matre de Czachowski, Joanna Krzyzanowski era soror de Justyna Krzyzanowski, qui era le matre de Frédéric Chopin, un grande compositor e patriota polonese. Le truppa de Czahowski era eliminate sed post illo le Distachamento Ehrnrooth debeva luctar contra un altere truppa de insurgentes, commandate per Kononowicz, que etiam era subjugate. Pro iste bravadas Casimir Ehrnrooth era nominate le commandante del Regimento de Vitebsk in le VII division. Etiam duo altere regimentos de iste division era commandate per finlandeses, colonnellos Carl Schulman e Henrik Nilsson. Con su regimento C.E. conduceva operationes difficile contra le insurgentes i.a. a Czestochowa.

Post que conte Berg, ex-governator general de Finlandia, un persona multo cruel, habeva essite nominate a governator general de Polonia, le guerra in Polonia deveniva ancora plus atroce. Post que Casimir Ehrnrooth habeva capturate le monasterio de Czestochowa con su Madonna Nigre, "regina del corona polonese", ancora hodie le plus remarcabile statua sancte de Polonia, mesmo ille era un persona multo odiate in Polonia. In 1655 le Monasterio de Czestochowa habeva succesiosemente defendite se contra le armea svedese sub rege Karl X Gustaf. In 1864 C.E. eliminava le truppa de Wagner, un de plus famose commandante de insurgentes. Le rebellion in Polonia era terminate.

1866 C.E. retornava al stato major imperial in S. Peterburg e era promovite a major general in etate de solmente 35 annos que era multo inusual in le armea russe. 1870 C.E. retornava a Polonia, initialmente como adjutante-in-chef del XVII division de infanteria e in 1873 como commandante del prime brigada de mesme division a Plock. Le guerra cruelissime de insurrection era finite e general Ehrnrooth deveniva un multo proxime amico con Nicolai P. de Fuhrman e su exceptionalmente belle sposa Louise. In lor Palazzo Nuovo con su bibliotheca excellente C.E. passava 6 annos que probabilemente era su plus felice. Curiosemente le governator civil de Plock era Hippolyt Karlovicz Pistolekors, un relativo de un legendari familia svedese.

Le guerra Russia - Turchia 1877-78

1876 Casimir Ehrnrooth era nominate commandante del XI division de infanteria in Kiszinev. Duo de commandantes de regimentos del division era finlandese: Colonnellos Boldt e Schaumann. In maio 1877 le division arrivava al Danubio a Oltenitza. Illo era sub foco del pesante artilleria turc. Le 1877-06-26 general Ehrnrooth era ferite per un balla aberrate que intrudeva in su collo, alterava le direction e faceva halto in su scapula leve - curiosemente in le mesme loco ubi ille habeva essite ferite per un balla czeczen 19 annos anteriormente. C.E. era foras de action solmente alicun dies, le balla turc era tirate ab distantia de plus quam 1000 metros e su restante energia kinetic era basse.

Le 1877-07-17 le XI division passava le Danubio e marchava a Tûrnovo, le ancian capital de Bulgaria. Post alicun minor battalias successose Casimir Ehrnrooth era promovite in septembre 1877 a general-tenente. Le XI division era fortunate proque illo non debeva participar a multo sanguinose battalias de Pleven. Illo conduceva solmente alicun minor scaramucias - mesmo le grande unitates turc se retireva sin resistentia seriose. In partes nord de Bulgaria le guerra era terminate le 1878-01-31 e le XI division occupava le region de Szumla e general Ehrnrooth era nominate etiam le administrator civil de iste districto.

Mesmo truppas romanian habeva participate a iste guerra, Carol, le rege de Romania habeva essite le commandante-in-chef nominal ante Pleven (le ver commandante era general Totleben, le hero de Sevastopol). In april 1878 comenciava un crise inter Romania e Russia proque Russia voleva annexar Bessarabia. Le XI division de general Ehrnrooth marchava ante le portas de Bucarest e le rege Carol se retireva al campo de armea romanian. In maio rege Carol retornava a Bucarest proque le conferentia de Berlin era convocate e le rege sentiva que ille habeva supporto de altere grande potentias europee. Sed a su consternation le 1878-06-30 le conferentia accordava Bessarabia a Russia. Le 1878-07-19 le division de general Ehrnrooth lassava Bucarest e le crise e le guerra era definitemente finite.

Casimir Ehrnrooth como ministro e plenipotentiari in Bulgaria 1880-81

Como le principe de Bulgaria era electe Alexander de Battenberg, qui era nascite in 1857 como filio de prince Alexander de Hessen, cuje soror era la sposa del imperator Alexander II. Ille habeva luctate como voluntario in le guerra Russia-Turchia 1877-78 in le armea russe e romanian. Su fratre, prince Louis Alexander de Battenberg, deveniva un granadmiral in le marina de guerra britannic e le prime Lord Naval. Ille abandonava iste position pro su nomine german (que ille cambiava a Mountbatten [Berg=Mount, Battenmount <-> Mountbatten ...] in 1917). Su sposa era granfilia de regina Victoria e su filio Louis Francis Albert Nicholas Mountbatten, un granadmiral e le chef de operationes combinate de fortias Britannic in 1942-43, supreme commander de fortias alliate in 1943-46, le ultime vicerege de India 1947, le prime Lord Naval 1955-59 e chef del stato major de fortias de defensa 1959-65 quando ille se retirava. In 1979 le IRA assassinava le con un grande bomba que illes habeva installate in le veliero de ille.

Imperator Alexander II nominava le 1880-03-26 general-tenente Casimir Ehrnrooth a ministro de guerra del Principato de Bulgaria. C.E. viagiava via Wien e Giurgievo a Sofia in april 1880. Sofia habeva in iste tempore 18 000 habitantes e on constatava que illo era le plus costose citate in Europa. On parlava illac 23 linguas (un persona - general Ehrnrooth - parlava svedese e finnese).

A.F. Golovine, Le secretario del cabinetto de principe Alexander de Battenberg scribeva in su memorias: "Un persona remarcabile in le governamento era sin dubita general Ehrnrooth, gratias a su education alte, su capacitate superior, su energia e su honestate. Ille era de basse sed robuste statura. Ille appareva jovial, era bonacie e sovente excentric. Dante attention a su alte rango ille era juvene. Ille era rigorose, quando demandate, e contra su ipse rigorissime. Su character jocular e su agilitate a adaptar a omne situationes era manifeste. A fronte ille era un ver soldato, in su actiones rigorose e punctual".

Le differentia inter le salarios de officieros e empleatos russe e bulgare era enorme. Casimir Ehrnrooth immediatemente bassava su salario con 1/3. Le secretario de ministro del interior de Bulgaria, D. Veliksine scribeva le sequente poema que es hich traducte a svedese per la soror Adèle de general Casimir Ehrnrooth (interlinguistas svedese poterea traducer lo a interlingua ...!):

"I krigarns tält och under höjda fanor
hör yppigheten ej till livets vanor,
man blir ej slav i girighetens våld.
Se här! tag tredjedelen av min sold!
Av återstoden blir så mycket över
en man av heder på min post behöver.

På order följde handling: och så smalt
ministerns lön ihop som han befallt.

Desslikes fann han officerars skara,
väl överdrivet också avlönt vara
uti ett härjat land, med många sår
där hungersnöden blek för dörren står,
där mången skorpion med gift i tanden
allt välstånd fräter bort i Balkanlanden
och trotsar styrelsen var än hon tar,
en åtgärd till att finna lindring snar.

Sitt vapen värdigt bär den man som givit
ett föredöme sådant vi beskrivit,
väl ej så vanligt i vår snöda värld.

Den mannen - högt mitt ord må skalla -
må giva genljud, spridas bland oss alla,
den mannen, tacksamhet, beundran värd,
är Ni General!

Ni vill vårt väl behjärta,
det klappar i Ert bröst ett ädelt hjärta!"

Un del prime cargas de C.E. era pacificar le region in Bulgaria del est ubi bandas de brigantes ragiava. Post isto C.E. comenciava organisar le armea bulgare. Ille inviava cadettos talentose al Academia del Stato Major in S. Peterburg, usante su amicitate con le chef del Academia, general Mihail Dragomirov, un collega de Casimir Ehrnrooth quando illes studiava in le Academia. General Dragomirov era un hero del guerra de 1877-78, ille i.a. conduceva le passage trans Danubio.

In octobre 1880 le principe de Bulgaria, Alexander de Battenberg e le principe de Romania, Carol, incontrava a Ruszczuk a Danubio. General Ehrnrooth participava al negotiones inter illes. Le ambe principes era germanos e le relation inter illes era tanto cordial que Alexander escortava Carol a Bucarest.

Un del plus proxime amicos de Ehrnrooth era A.M.R. Kumani, ambassador de Russia in Paris e postea in Sofia. Granprincipe Nikolai Nikolaevicz incontrava Kumani in Napoli le 1881-01-30 e demandava re general Ehrnrooth (ecce in svedese - Qui traduce lo a svedese?):

    Nikolai N: "Vad gör general Ehrnrooth i Bulgarien? är man nöjd med honom där?"
    Kumani: "Man kan inte annat än älska och vörda honom. Därför uppskattar nästan alla i Bulgarien hans framstående egenskaper. Han har gjort och gör fortfarande såväl fursten som landet stora tjänster, inte endast som krigsminister, utan även som en erfaren och upplyst rådgivare. Under min frånvaro fullgör han nu till och med en del av mina plikter, då det gäller att på ett skickligt sätt skriva diplomatiska brev."
    Nikolai N: "är han frisk? är han tråkig?
    Kumani: "Jag hoppas att han är frisk. Och tråkigt har han nog mindre än många andra, för han äger en sådan rikedom av kunskap i filosofi och andra ämnen, att han inte ens på en öde ö kunde ha tråkigt."
    Nikolai N: "Det är sant. Han är en klok människa, och framförallt är han en ärlig människa. Vad hans kunskaper beträffar, är han i sanning ett vandrande bibliotek. Det var just därför jag rekommenderade honom, och jag är mycket glad över, att han har sänts till Bulgarien.
    Kumani: ännu en gång kan jag försäkra Ers Höghet, att han i allt motsvarar Ers Höghets uppfattning om honom.

General Ehrnrooth trovava se nunc in un situation difficile proque le principe Alexander voleva facer un colpo militar. Le 1881-03-13 le imperator Alexander II era assassinate in S. Peterburg. Un chaos se erumpeva in Sofia. Le sposa del nove imperator de Russia, Alexander III, era Dagmar, un princessa danese qui era multo amate in Finlandia.

Casimir Ehrnrooth ageva nunc, in addition de essente le ministro de guerra, como le presidente del consilio de ministros, ministro del affaires estranier (quando ministro Stoiczev laborava in Wien pro le ferrovia oriental [Orient Exprés]) e interior de Bulgaria. Le jornal "Die Neue Freie Presse" scribeva in maio 1881 in su articulo de fundo:

"General Ehrnrooth es nunc un dictator, un equivalentia bulgare de Loris-Melikov. Ille va vermente manear que le sobranye [parlamento] non oppone se le demandas drastic pro abnegation patriotic."
Durante le primavera del 1881 general Ehrnrooth organisava con principe Alexander un colpo de stato ubi le constitution bulgare era annullate. Iste colpo era un surprisa displacente pro le imperator russe, Alexander III, proque ille era informate super le planos como etiam Berlin, London e Wien.

Le position del principe Alexander era confirmate per refedendum ubi ille recipeva 75 % de votos. Totevia, a causa de perturbation general Ehrnrooth debeva proclamar le stato de assedio in le districtos de Pleven e Rahovo.

C.E. era inviate a Bucarest a negotiar con le rege Carol. C.E. era amicalmente recepte benque ille habeva in 1878 essite un inimico ante portas de Bucarest, timite e odiate ...

Post que le position del principe era assecurate general Ehrnrooth pensava que su mission in Bulgaria era finite e ille presentava su demanda de dimission. Ille lassava Bulgaria post grandiose festivitates. Principe Alexander dava le 1881-07-13 a C.E. un lettera in francese que ille habeva scripte personalmente. Ecce illo in svedese (traduction a interlingua es demandate):

"Min käre general.
I det att jag med beklagan godkänner Er ansökan om avsked från befattningarna som konseljpresident och som krigsminister, önskar jag framhålla för Er, min käre general, den tacksamhet jag hyser gentemot Er för den försakelse, den hängivenhet och det nit varmed Ni har tjänat Bulgarien och mig.
    Var övertygad om, min käre general, att de tjänster Ni har gjort mig under svåra förhållanden inte kommer att glömmas och att Ert namn kommer att förbindas med alla Edra välgärningar.
    I det att jag tackar Er av hela mitt hjärta för allt det Ni har gjort både som krigsminister och konseljpresident, begagnar jag mig av detta tillfälle att än en gång försäkra Er om mina synnerliga välvilja.
    Alexander."
Durante su 15 menses in Bulgaria general Casimir Ehrnrooth habeva essite un del plus mentionate personas in le pressa europee. Ille non serviva in Bulgaria como un officiero russe sed como un citatano private del Grande Principato de Finlandia. Le 1881-07-27 ille retornava al Stato Major in Sankt Peterburg. Quatro dies postea le jornal "Golos", un de organos principal de panslavistas, attaccava le furiosemente pro su actiones in Bulgaria, scribente i.a.: "Nos opina que le honor de un officiero russe e le gloria del armea russe ha nihil a facer con affaires bulgare del general Ehrnrooth". General Ehrnrooth le plus fortemente respondava a iste accusationes in le jornal "Peterburgskija Vedomosti" a iste accusationes. Su position in S. Peterburg non era in periculo proque ille habeva relationes de fidantia complete con le imperator Alexander III e Nikolai Giers, le famose ministro del affaires estranier de Russia.

Adéle, la soror de Casimir Ehrnrooth, scribeva a su fratre: "Då Du i tiden gjorde statskuppen i Bulgarien, skreko våra liberaler med den store Lagerborg i spetsen värre än tuppen i morgonväkten över våldet på ett fritt folks konstituionella rättigheter! De begrepo bra dessa rättigheter på den tiden! Men de ha ej blivit så illa uppfostrade, det visar nu till allmän beundran del lilla folk, som furst Alexander styrde."

1882 Casimir Ehrnrooth era appunctate le vice-secretario ministerial del stato del Grande Principato de Finlandia in S. Peterburg (secretario ministerial del stato era plus o minus le ambassador de Finlandia in Russia) e 1888 secretario ministerial.

1891 Casimir Ehrnrooth demandava su dimission post que on habeva le accusate que ille habeva incorrectemente traducte un ukaz de imperator a svedese. Como pensionato in Finlandia ille viveva ancora 22 annos e moriva in 1913 in etate de 80 annos.

Guerra Serbia - Bulgaria in 1885

Iste texto in finnese e svedese va esser traducte a interlingua

Kapinan alettua Bosniassa ja Herzegovinassa v. 1875 tuli myös kiehunta Bulgariassa näkyväksi, jota kasvatti luvattujen reformien toteuttamatta jättäminen ja koko ajan kasvava verokuorma kun Turkki ajautui yhä pahempiin finanssivaikeuksiin. Toukokuun alussa 1876 nousivat Sredna Gorassa sijaitsevat Panagjurishten (turkiksi Otlukköi) ja Koprishtitzan (turkiksi Avrabalan) kaupungit ympäristöineen kapinaan. Tuo metsäinen seutu sijaitsee Balkan-vuorten etelärinteellä. Ilman riittävää valmistelua, aseistusta ja johtoa toteutetun kapinan turkkilaiset joukot tukahduttivat muutamassa päivässä, saman kohtalon kokivat vastaavat yritykset keskisellä Balkanilla Gabrovossa ja Selvissä. Samaan aikaan aseistautuivat sekä luvatuissa toiveissaan pettyneet kristityt että yleisen levottomuuden katkeroittamat muslimit jotka aiheuttivat kristittyjen parissa kauhistuttavia verilöylyjä. Toukokuun loppuun mennessä tuhottiin Philippopelin ja Tirnovon provinsseissa 58 paikkakuntaa, 12 000 ihmistä surmattiin ikään ja sukupuoleen katsomatta, jotka olivat enimmäkseen aseettomia, koska Turkissa oli aseiden hallussapito kristityiltä kielletty. Tämä julmuus herätti suurta kiihtymystä lännessä, etenkin Englannissa, joka johti v. 1876 Konstantinopolin konferenssiin, jossa ehdotettiin perustettavaksi kaksi autonomista bulgarialaista provinssia pääkaupunkeinaan Sofia ja Tirnovo joita hallinnoisivat kristityt kuvernöörit. Turkki ei suostunut ehdotukseen. Seurasi Venäjän ja Turkin välinen sota, jonka päätti San Stefanon rauha 1878-03-03. Siinä päätettiin perustaa Bulgarian ruhtinaskunta joka olisi Turkin "tributäärin" [miten moisen suomentaisi, virallisin käännös olisi kai "verovelvollinen", mutta tuskin bulgaarit maksoivat enää Turkille mitään veroja ja olivat muutenkin täysin riippumattomia Turkista eli ko. sana on kai vain eräänlainen tyhjä hyvitys sulttaanin kasvojen säilyttämiseksi, mutta etelä-Bulgaria, "Itä-Rumelia" jäi vielä käytännössäkin eräänlaiseksi Turkin vasalliksi - AK] alainen, näin Bulgarian valtio syntyi 485 vuoden kuluttua uudelleen. Ignatjev pyrki ulottamaan sen rajat hyvin laajalle, Egeian merelle ja suureen osaan Makedoniaa saakka. Sitä vastaan protestoivat kuitenkin Itävalta ja Englanti ja Berliinin konferenssi päätti että Bulgarian tributäärinen ruhtinaskunta ulottuisi vain Balkanin vuoristoon saakka ja Sofia mukaanluettuna ja että Balkanin eteläpuolinen alue jäisi Itä-Rumelia - nimisenä autonomiseksi provinssiksi osaksi Turkin valtakuntaa.

1879-02-23 avattiin ensimmäinen kansalliskokous Tirnovossa ruhtinas Dondukov-Korsakov'in johdolla sen jälkeen kun huhtikuussa oli hyväksytty erittäin liberaali perustuslaki. Ensimmäinen vakituinen edustajainkamari (Sobranje) valitsi 04-29 Battenbergin prinssin Aleksanteri I:n Bulgarian ruhtinaaksi. Hän vannoi 09-07 Tirnovossa valan perustuslaille ja asettui asumaan Sofiaan. Mutta vastavalittu skupczina oli täysin nuorten radikaalisten agutaattorien vaikutusvallassa jotka pakottivat ruhtinaan v. 1879 luovuttamaan vallan heille ja siten sopimattomalla tavalla rajoittivat ruhtinaan valtaa ja samaan aikaan vaaransivat rauhan maassa suorittamalla suurbulgarialaista agitaatiota Itä-Rumeliassa ja Makedoniassa. 1881-05-09 ruhtinas syrjäytti vallankaappauksella radikaalin ministeriön, muodosti konservatiivisen ministeriön ja vaati ylimääräiseltä kansalliskokoukselta päätöstä saada johtaa maata perustuslaista riippumattomin valtuuksin 7 vuoden ajan jonka jälkeen suoritettaisiin Bulgarialle sopimattoman perustuslain uudistus, muussa tapauksessa hän luopuisi kruunustaan. Vaaditut erikoisvaltuudet myönnettiin ruhtinaalle 07-13 suurella enemmistöllä.

Kun 1882 säädettiin kamarille uusi vaalilaki, muodostettiin heinäkuussa uusi ministeriö, jossa oli venäläisiä kenraaleja, konservatiiveja ja "maltillisoituneita" (sitaatit AK:n) radikaaleja ja uusi sobranje kokoontui. Puoluejohtajien keskinäinen kilpailu ei kuitenkaan tehnyt mahdolliseksi kestävää ja rauhallista hallintoa eikä Tirnovon perustuslain revision päätökseen saattamista. Ruhtinas Alexander kutsui sen takia v. 1884 Karavelovin jälleen hallituksen johtoon, koska hän oli sillä välin lieventänyt radikaaleja mielipiteitään ja ajoi ruhtinaan kanssa maltillista politiikkaa. Mutta jälleen keskeytyi maan rauhallinen kehitys vallankumoukseen, joka puhkesi 1885-09-18 Itä-Rumeliassa. Turkin hallituksen ("Portin") asettamat virkamiehet karkoitettiin ja julistettiin alue liitetyksi Bulgariaan. Ruhtinas Alexander ja Karavelov uskoivat voivansa pitää liikkeen parhaiten aisoissa asettumalla itse sen johtoon. 09-20 ruhtinas Alexander tunnusti Itä-Rumelian liittymisen Bulgariaan tapahtuneena tosiasiana. 09-21 hän asettui itse Philippopelissa (Plovdivissa) Itä-Rumelian johtoon. Venäjä, pettyneenä tästä omavaltaisesta menettelystä - "Suora petos kiitollisuudenvelkaa ja tottelevaisuutta kohtaan" - josta heille ei kerrottu etukäteen mitään, veti kaikki venäläiset upseerit pois Bulgariasta ja Itä-Rumeliasta. Ruhtinas Alexanderin, joka oli Venäjän armeijan kenraaliluutnantti à la suite ("tsaarin seurueessa"), nimi pyyhitiin tsaarin käskystä pois Venäjän armeijan luetteloista. Ruhtinaan kaikki pyrkimykset lepyttää tsaarin suuttumus, jota varten hän lähetti jopa lähetystön Kööpenhaminaan jossa tsaari vietti kesälomaansa, jäivät tuloksettomiksi. (Keisarinnahan oli Tanskan prinsessa Dagmar, joka oli suuresti rakastettu Suomessa, jopa tyttärenpoikamme, nyt pian 1½ vuotta täyttävän "Hippupotamuksen" vihkivesi on haettu Hankoniemeltä "Dagmarkällanista", jonka raikkaalla vedellä on kastettu moni venäläinen ja pohjoismainen ruhtinaallinen henkilö ...). Turkki aikoi aluksi lähettää joukkoja Itä-Rumeliaan palauttaakseen valtansa siellä. Suurvallat (Venäjää lukuunottamatta!) neuvoivat kuitenkin Turkkia luopumasta aikeestaan, johon se myöntyi. Mutta suurvallat eivät voineet sietää v. 1878 Berliinin sopimuksen avointa rikkomista, eivät kuitenkaan pystyneet myöskään päättämään toimenpiteistä; vain Englanti, jota Venäjä syytti kapinan lietsomisesta, tunnusti virallisesti Itä-Rumelian liittämisen Bulgariaan.

De facto toteutunut Itä-Rumelian liittyminen Bulgariaan herätti kateutta Kreikassa ja Serbiassa. Ne pelkäsivät että uusi Bulgarian valtio riistäisi itselleen myös Makedonian, johon ne itsekin olivat jo kauan luoneet himokkaat katseensa (lüsterne Blicke). Ne katsoivat Balkanin tasapainon järkkyneen ja ilmoittivat että jos Bulgarian laajeneminen jätetään voimaan, myös niiden alueita on suurennettava. Kreikka ei kuitenkaan katsonut olevansa valmis voimainmittelöön Turkin kanssa, sen oli ensin varustauduttava. Otollinen aika meni ohi ja lopuksi oli kreikkalaisen ministeri Deligianniksen toukokuussa 1886 taivuttava suurvaltojen energisiin kehoituksiin ja säilytettävä rauha. Mutta Serbia, joka oli jo Berliinin kongressissa turhaan vaatinut vanhaserbialaisten alueittensa palauttamista, vaati nyt Bulgarialta niistä luopumista. Serbia piti nopeasti liikekannalle pannun armeijansa olevan kyllin vahva tuhoamaan valmistautumaton, ja heidän näkemyksensä mukaan venäläisten upseerien poistumisen takia "desorganisoitu" Bulgarian armeija. Serbia julisti, käyttäen tekosyynä oletettua rajavälikohtausta (varhaiset "Mainilan laukaukset" - AK), Bulgarialle sodan 1885-11-13. Seuraavana päivänä Serbian armeija ylitti Bulgarian rajan kahtena armeijaosastona, toinen eteni kenraali Horvatovic'in johdolla Widdiniä ja toinen kenraali Jovanovic'in johdolla Sofiaa kohti. Serbien ylivoima kykeni vaivatta heittämään takaisin vähäiset bulgarialaiset joukot, jotka kaikessa kiireessä saatiin lähetettyä rajalle, Dragomanin, Trn'in ja Bresnikin kahakoissa. Jo 11-17 olivat serbit Slivnican varustusten edessä, joita puolusti majuri Gutshev 8000 miehen kanssa; pääosa Bulgarian ja Itä-Rumelian armeijasta, jota johtivat venäläisten upseerien poistuttua vain kapteenit ja luutnantit, sijaitsi vielä Itä-Rumeliassa, jonne ruhtinas Alexander oli ne johtanut turkkilaisten hyökkäyksen pelossa. Vaikka Slivnican varustukset olivat erinomaiset ja mahdollistivat kerroksittain rakennettuina puolustajien täyden tulivoiman hyväksikäytön ja vaikka serbit eivät tienneet, kuinka vähäiset olivat puolustajien joukot, aloitti kenraali Jovanovic suoran hyökkäyksen puolustusasemia vastaan sensijaan että he olisivat kiertäneet asemat suojattomalta vasemmalta sivustalta. 11-17, 18 ja 19 käytiin kiivaita taisteluja, joissa bulgaarit säilyttivät asemansa.

"Vid stridens början uppgick bulgarernas styrkor vid Slivnica (25 km. de Sofia - AK) till 12 1/4 bataljoner, 2 skvadroner och 36 kanoner, medan de motsvarande siffrorna för serberna var 20, 9 och 72. De för sin tapperhet kända serbernas katastrofala nederlag får helt tillskrivas arméns odugliga ledning och den bristfälliga utrustningen. Trots det dubbla ntalet av pjäser var speciellt det serbiska artilleriet fullständigt underlägset bulgarernas. Fullt berättigad är säkert E.G. Palméns förmodan, att Ehrnrooths omorganisation och modernisering av Bulgariens försvarsväsen i en inte ringa grad bidrog till den lysande segern."

Sillä aikaa ruhtinas Alexander johti joukkonsa rautateitse (siinä määrin kuin se oli mahdollista) ja edelleen pikakamarssein (Gewaltmarsch) It-Rumeliasta Slivnitzaan. Nyt serbit yrittivät kiertää Slivnitzan puolustusasemat vasemmalta sivustalta mutta, mutta vahvistuneet bulgarialaiset joukot kykenivät torjumaan hyökkäykset. 11-22 kävi itä-rumelialainen miliisi everstiluutnantti Nikolajevin johdolla hyökkäykseen Dragomanissa, heidät kuitenkin lyötiin takaisin siellä ja Zaribrodissa, mutta 11-24 siirtyi koko Bulgarian armeija ruhtinas Alexanderin johdolla yleishyök- käykseen. Voitokkaat bulgaarit ylittivät Serbian rajan ja etenivät Pirot'iin saakka, jossa he valtasivat 11-27--28 kiivaissa taisteluissa sitä ympäröivät kukkulat. Serbian armeija ei ollut ainoastaan lyöty vaan ammuspulan takia lähes avuton. Vain Itävallan väliintulo pelasti serbit. Itävallan Beogradin lähettiläs, kreivi Khevenhüller, saapui Pirot'iin ja ilmoitti että jos bulgaarit jatkaisivat etenemistään, itävaltalaiset joukot saapuisivat serbien avuksi. Kun ruhtinaalle ei ollut luvassa tukea mistään ja hänen oli otettava huomioon Venäjän vihamielisyys ja yhä vallitseva vaara Turkin hyökkäyksestä ja kun Bulgarian sotilaallinen kunnia oli loistavalla tavalla säilytetty, antoi hän käskyn vihollisuuksien lopettamisesta jonka jälkeen sovittiin suurvaltojen välittämästä aselevosta. Molemmat osapuolet tyhjensivät miehittämänsä alueet, bulgaarit Pirot'in ja serbit Viddinin seudun, jota linnoitusta vastaan serbit olivat tuloksetta hyökänneet. Rauhanneuvottelut aloitettiin 1886-02-04 Bukarestissa, mutta ne johtivat tulokseen vasta 03-02, kun Serbia oli aiheuttanut kaikkia mahdollisia vaikeuksia, vaikka suurvallat torjuivat Bulgarian vaatimukset sotakorvauksista ja yrittivät joillakin pikku myönnytyksillä lepyttää serbejä. Bukarestin rauha palautti suurin piirteen sotaa edeltäneen status quon.

Turkin kanssa solmi ruhtinas 1886-02-2 sopimuksen, jonka mukaan Itä-Rumelian kenraalikuvernementti annettiin sulttaanin fermalla ruhtinas Alexanderin hallintaan, joka voitiin viiden vuoden välein uusia. Turkin ja Bulgarian välillä allekirjoitettiin "suojelu- ja puolustusliitto" (Schutz- und Trutzbündnis) ja Bulgaria luovutti Turkille eräitä vähäisiä raja-alueita. Turkkilais-bulgarialainen komissio perustettiin määrittelemään Itä-Rumelian uusi status. Turkki ilmoitti sopimuksen sisällön suurvalloille ja niiden edustajat kokoontuivat Istanbulissa toiseen Itä-Rumelia - konferenssiin neuvotellakseen sopimuksesta ja hyväksyäkseen sen. Venäjä peruutti vihollisuudet ruhtinas Alexanderia vastaan, joka oli turhaan päiväkäskyssään Bulgarian armeijalle joulukuussa 1885 yrittänyt ylistämällä venäläisten upseerien ansioita hälventää Venäjän keisarin ja kenraalien mustasukkaisuutta ja kateutta jota ne tunsivat bulgaarien loistavaa menestystä kohtaan. Suurvallat hyväksyivät 1886--04-05 ruhtinas Alexanderin vaatimuksen että kulloinenkin Bulgarian ruhtinas olisi Itä-Rumelian kuvernööri, jonka suurvallat vahvistaisivat joka viides vuosi. Tähän suostui myös Turkki. Ruhtinas asettui vastustamaan tätä ja julisti että jos se hyväksyttäisiin hän katsoisi olevansa vapautettu myös muista 02-02 sovituista asioista. Hän kuitenkin taipui suurvaltojen vaatimuksiin ja otti 04-25 Turkin lähettiläs Shakir Pashan kädestä vastaan ferman, jossa Alexander nimitettiin Itä-Rumelian kenraalikuvernööriksi. Kansainvälisoikeudellisesti tämä olisi merkinnyt ainoastaan personaaliunionin Bulgarian ja Itä-Rumelian välillä, mutta todellisuudessa molemmat maat sulautuivat yhteen kun niiden armeijat ja budjetit yhdistyivät, hallinto organisoitiin yhdenmukaiseksi ja valittiin yhteinen kansalliskokous (sobranje). Valtaistuinpuheessaan jonka Alexander piti 06-14 sobranjen avajaisissa hän sanoi: "Iloisena julistan tänään teille, että yhdistyminen on saatettu loppuun, kun yleinen bulgarialainen kansalliskokous selvittää ja ratkaisee yhteisen isänmaamme asiat. "

- - -

Venäjä ei antanut koskaan anteeksi ruhtinas Alexanderille ja masinoi vehkeilyjä, jotka johtivat sekaviin tilanteisiin ja lopulta ruhtinaan eroon. Battenbergin prinssin tilalle tuli ruhtinaaksi ja myöhemmin tsaariksi 1887-07-07 Koburgin prinssi Ferdinand, katolinen prinssi ortodoksisen valtion johtoon! Suurvallat eivät tahtoneet millään hyväksyä uutta ruhtinasta, myös Venäjä oli häntä vastaan. Mutta seuranneista tapahtumista syntyisi helposti yhtä paljon tekstiä kuin tähänastisista.


Es peculiar que il non trova un statua del Alexander II in Russia. In Bulgaria ille era amate como le "Tzar Osvoboditel" (Tzar Liberator) e in Finlandia ille es memorate i.a. como imperator/granprincipe qui in 1863 dava a finnese derectos como un de linguas official in Finlandia, con cadentia a 1883. Plus quam 500 annos le svedese habeva essite le sol lingua official in Finlandia. Solmente post le II guerra mundial le finnese attingeva un stato ver equal in Finlandia - e hodie le svedese lucta pro su superviventia ...

Durante le guerras 1939-1944 inter Finlandia e le Union Sovietic le finlandeses attentivemente protectava le statua contra le bombatores - russe, e le statua suffreva solmente minuscule damnos. Le statua de Alexander II sta al plus prestigiose loco de Finlandia, al Placia de Senato, ante le Universitate de Helsinki, le Universitate de Alexander. Le famose professor emeritus de historia de iste universitate, Matti Klinge, demandava in su "testamento" que on debe retornar le pictura de Alexander II in le sala festive del universitate.

Le noblesse de Sankt Peterburg habeva villas in Finlandia, in le Isthmo de Carelia e al Canal de Saimaa, ubique le clima era multo salubre ("Kakoi vozduh!" - Qual [excellente] clima! - exclamava le habitates de Sankt Peterburg in le territorio finlandese. Le clima de Sankt Peterburg es notoriemente nonsalubre). Etiam le granpatres de professor Klinge habeva un villa al canal de Saimaa. De familias russe in le vicinitate solmente le familia Domontovicz frequentava con le finlandeses. Le patre Domontovicz era un general. Le nomine de juvene del seniora Domontovicz era Aleksandra Masalin, su granpatre era un finno, e illa era multo fer de su origine. Le Domontoviczes habeva multe infantes. Un de lor filias, Alexandra, deveniva un bolchevika e prendeva multe fama como sra Aleksandra Kollontaj. "Szura", qui maestrava etiam finnese, visitava sovente le familia Klinge. Vide infra!


Casimir Ehrnrooth, un general finlandese, serviva loyalmente tres Alexanders, duo imperatores de Russia (granprincipes de Finlandia) e le principe de Bulgaria.


Aleksandra Kollontaj

Un aristocrata e bolchevika.
Un del plus famose feminas in le historia politic.
Su destinos finlandese - bulgare

Aleksandra Domontova (Masalin),
matre de Aleksandra Kollontaj,
in Dresden in le 1960's.
Le granpatre de Aleksandra Kollontaj, Aleksanteri Masalin, era un finno, un filio de un paupere paisano, qui habeva arrivate a Sankt Peterburg a pedes nude. Ille faceva un fortuna remarcabile con commercio de ligno. Ille se maritava con un puella russe, cuje nomine era Krylova. Aleksanteri Masalin retornava a Finlandia e edificava un casa al Isthmo de Carelia. Le casa era phantastic, illo se resemblava le inscenation del prime acto del opera Evgeni Onegin de Pyotr Czajkovskij. Le parquetes del casa era tanto belle que mesmo architectos de Viipuri (Vyborg) e Sankt Peterburg veniva a reguardar illos.
Mihail Domontovicz, general in le armea imperial russe, patre de Aleksandra Kollontaj.

Secundo le memorias de Aleksandra Kollontaj su patre in 1879 introduceva le constitution de Finlandia in Bulgaria, un constitution "troppo liberal", que le principe Alexander de Battenberg, assistite per un general finlandese, Casimir Ehrnrooth, cancellava per un coup d'etat in 1881.
General Domontovicz participava al guerra Russia - Turchia 1877-78 como colonnello del stato major. Ille era promovite a major general. Post le guerra ille retornava a S. Peterburg sed tosto tote le familia Domontovicz viagiava a Bulgaria, proque general D. habeva essite nominate al governator de Tûrnovo (ancian capital de Bulgaria) e post isto le chef de cancelleria del governator russe in Bulgaria, principe Dondukov-Korsakov. Le familia Domontovicz viagiava a Bulgaria sur le Mar Nigre con un cruciero russe, cuje capitano era Makarov (In martio 1904 Makarov, tunc un admiral, era nominate le commander-in-chef del marina de guerra russe al Pacifico post que le torpedineros japonese habeva un mense antea attaccate le marina russe. Ancora 4 dies plus tarde le nave admiral "Petropavlovsk" collideva a mina e iva a fundo con su admiral). General Domontovicz deberea esser nominate le ministro de guerra de Bulgaria sed le imperator determinava que ille era troppo molle e ille era revocate e a ministro de guerra era appunctate Casimir Ehrnrooth, un general finlandese.

Le proprietate senioral ("Kuusanhovi - Corte de Kuusa") de Aleksanteri Masalin al Isthmo de Carelia, Finlandia, "un casa como le inscenation del prime parte del opera 'Evgeni Onegin' de P. Czajkovskij".

Quando le autor visitava Kuusanhovi con expedition de un association de historia militar in 2001 le muros del casa ancora stava sed alteremente illo era totalmente destruite. - - -


Aleksandra ("Szurinka") Domontova in etate de 6 annos


Parve "Szuroczka"
(flecha blau) in Sofia, Bulgaria, in 1879
- - - Le guerra habeva passate Kuusanhovi in 1940, 1941 e 1944. Le autor non ancora sape in qual condition Kuusanhovi era in 1944 quando le Union Sovietic capturava le Isthmo de Carelia. In 2001 ante le casa ancora stava un busto super Aleksandra Kollontaj. Illo era in un multo mal condition, un caricatura grotesque super iste exceptionalmente belle dama. In le vicinitate habeva state un statua de Jurij Gagarin. Illo habeva essite recentemente destructe e un edificio accessori aduste. Un vetule paisana plorante diceva a nos: "Le huliganos destrue toto!" Parve puellas mendicava: "Davaj maroczki, davaj maroczki!" (Da marchettos [= marcos, moneta finlandese]!). Alicun deces de metros foras stava un pedestallo de Vladimir Ilicz Lenin. Lenin ipse habeva disparite, nos le trovava in le boscage in le vicinitate. Ah, que collapso moral del previe Union Sovietic!

General Mihail Dragomirov era un de grande heroes del guerra Russia - Turchia 1877-78. Ille conduceva le passage del armea russe trans le Danubio e era plus tarde ferite in battalias. Szura audiva sovente su nomine mentionate quando illa era in Bulgaria.
Le pictura a leve es facte durante le guerra Russia - Turchia 1877-78 per Ilja Repin, un del plus famose pictores russe. Ille era nascite in Kuokkala, Finlandia (post 1944 "Repino" in Russia), non lontano de Kuusanhovi, le villa de Domontovicz. Su filio viveva in Helsinki durante le II guerra mundial. Le matre del autor cognosceva iste persona extravagante, etiam un pictor, qui promenava a pedes nude mesmo in hiberno.


Ilja Repin usava general Dragomirov como modello in su famose pictura "Le zhaporogos scribe un lettera al sultan" (vide infra).
Ilja Repin [*]
Le zhaporogos scribe un lettera al sultan

[*] Ilja Repin era un del plus famose artistas in Russia. Ille nasceva in Finlandia, Kuokkala (hodie Repino), in territorio que era capturate per le Union Sovietic in 1939. Su filio habitava in Finlandia como immigranto. Mi matre cognosceva le personalmente. -- Allan Kiviaho.

GRANDE PICTURA - clicca le pictura


Sofia (Sonja) Dragomirova, un beltate legendari e filia de general Mihail Dragomirov, era una de bon amicas de
Aleksandra Domontova/Kollontaj desde 1888 quando Aleksandra habeva 16 annos. Mesmo iste celebrate pictura es create per Ilja Repin.

Zoja Szadurskaja
Quando Aleksandra Domontova/Kollontaj era ancora un parve puella in Sofia, Bulgaria, illa se inamicava con Zoja Leonidovna Szadurskaja, cuje patre (Szadurski) era membro del consilio de guerra del armea russe in Bulgaria. In Bulgaria Zoja Szadurskaja non era multo plus vetule quam Aleksandra sed illa jam poterea leger e illa era politicamente alerte. Illa legeva jornales e narrava a Aleksandra i.a.: "In America le negros era servos sed Abraham Lincoln habeva declarate guerra contra le sclavitude e ora omne americanos son libere". Zoja narrava etiam de Garibaldi, un brave italiano con camisa rubie qui liberava Italia de oppressores austrian. Un a pena pote se imaginar un plus grande controversia de valores inter le patre (un judice militar in le armea imperial) e su filia (un bolchevika ardente). Aleksandra Kollontaj e Zoja Szadurskaja remaneva bon amicas usque le morte de Zoja, que occurreva un pauc ante le II guerra mundial.
Aleksandra Kollontaj scribeva in su memorias: "In Bulgaria le toto era politica. Le bulgaros luctava pro su libertate contra le empleatos del imperator russe, bureaucratos e poter de policia e il era nulle miraculo que mesmo parve puellas debatteva super politica. La matre diceva que le patre (general Domontovicz) habeva preparate le constitution de Bulgaria e que illa era contente que ille habeva usate le constitution de Finlandia como modello. Sloveiko, le secretario de general Domontovicz, diceva: 'Le parlamento tosto tracta le concepto del constitution. Si le concepto va esser acceptate, le general va devenir le ministro de guerra de Bulgaria'". Sed general Domontovicz era revocate a Russia e Casimir Ehrnrooth, un general finlandese, appunctate le ministro de guerra in Bulgaria. Aleksandra Kollontaj scribeva que su patre diceva a u matre: "Tu ipse ja me supportava, quando nos tentava radicar in Bulgaria le constitution de Finlandia con tu amico finlandese Ehrenroth (general Ehrnrooth -- AK)!" Si iste es correcte, general Domontovicz cooperava durante un breve tempore etiam con general Ehrnrooth - que plus tarde cncellava le constitution per un coup d'etat. Aleksandra Kollontaj scribeva etiam que in su vetule dies le plus car thema de discussion de su patre era Bulgaria.


Evert Becker-Bei
(1840-1907)
Como un colonnello-tenente
in le armea de Serbia in 1876
Evert Gustaf Waldemar Becker
Un aventurero finlandese in le armea de Serbia

Un de capricios improbabile de historia era que quando un officiero finlandese, general Casimir Ehrnrooth, habeva luctate pro Bulgaria in 1877-78 e devenite quasi dictator de Bulgaria in 1880-1881 un altere finlandese, Evert Gustaf Waldemar Becker, habeva jocate in 1874-77 un rolo importante in Serbia, tunc un arch-inimico de Bulgaria.

Ille nasceva in le municipalitate de Helsinki (hodie Vantaa/Vanda, le citate de autor) como filio de un sub-capitano, qui pertineva a un vetule parentela militar ex Germania. Su matre, Christina Reuterskjöld pertineva a un parentela nobile.

In 1858 ille graduava como subtenente (fänrik) e primus de su curso ex le schola de cadettos de Fredrickshamn. Ille inrolava se al Guarda Finlandese sed cambiava tosto a Sankt Peterburg a un curso special in le schola militar de Konstantin in S. Peterburg. In iste tempore Casimir Ehrnrooth era ferite in le battalias final in Czeczenia.

Ille attingeva le favor de Aurora Karamzin, un grande dama finlandese in S. Peterburg, e le principe Gorczakov, le ministro de affaires estranier de Russia. In 1859 ille era permittite a vader como voluntario al guerra Espania - Morocco. Illac ille attingeva in decembre 1860 le cruce minor del Ordine de Sancte Fernando, assignate per le regina de Espania. Retro in Russia ille era commandate al regimento de hussares in Grodno, Polonia. Durante iste tempore etiam Casimir Ehrnrooth serviva in Polonia. In junio 1861 Becker era commandate como cornetta in le suite de general Krasnokutzk in le corps de armea distincte del Guarda Imperial. Ille etiam graduava ex le academia militar del stato major, era promovite a tenente e ille poteva expectar un carriera brillante in le armea imperial. Sed in 1862 ille desertava con un belle sposa de un officiero russe a Finlandia e illac via Vasa a Umeå (citate de Jan årmann, le presidente del Societate Svedese de Interlingua) Svedia, ulteriormente via Anglaterra al Statos Unite. Durante le viage ab Anglaterra a America su mistressa russe le lassava pro un medico russe.

In le Statos Unite ragiava un guerra civil. In Mexico vadeva revolta contra le imperator Maximilian, le fratre de Franz Josef II, le imperator de Austria-Hungaria. Le imperator Maximilian era assistite per Napoleon III qui habeva inviate a Mexico i.a. marechal Bazaine, un de plus famose militares de Francia in le 19e seculo. Becker habeva essite in correspondentia con le imperator e le marechal. In augusto 1866 Becker se maritava con un juvene dama mexican, Maria "Concha" Concepion, filia de un senator. Solmente quatro menses post illo Maria Conception moriva a causa de tuberculosis. Becker habeva accompaniate general Marquez como adjutante sed post que Marquez habeva essite nominate como ambassador in Istanbul Becker era sin occupation. Marechal Bazaine appunctava le interprete del corps de armea francese. In februario 1867 imperator Maximilian lassava le capital con general Marquez, qui habeva retornate ab Istanbul, e 1600 homines. Becker era como major de novo adjutante de Marquez e ille participava alicun battalias. In junio 1867 le rebellos habeva vincite, Becker como tenente colonnello prisoniero de guerra. Le imperator Maximilian era arquebusate in julio. In januario 1868 le nove governamento de Mexico liberava Becker e inviava le a Europa como commandante de un gruppo de prisonieros francese.

In octobre 1868 Becker entrava a "servizio militare de la santo sede reggimento zuav", i.e. a guarda de corpore (regimento de zuaves) del Papa. Benque Becker habeva servite in le armea russe como tenente e in Mexico como colonnello-tenente ille entrava al guarda del Papa como un soldato commun, benque le commandante del guarda papal, general Charette essayava facer Becker prender un position de officiero. Le papa Pius IX admitteva a Becker alicun audientias, le Papa mesmo benediceva su matre benque illa era un lutherana.

Becker lassava le guarda papal in februario 1869 e incontrava George, le rege de Grecia. Ille projectava un revolta de populos christian, kurdos et alii contra le imperio de Turchia. Le tempore pro illo non era mature e ille retornava a Paris in estive 1869. Ille conspirava pro le carlistas in Espania sed in martio 1871 ille viagiava a Egypto. Ille entrava al stato major del armea de Egypto como colonnello-tenente. Su superior era Stone, un general anglese. Post un incidento con un officiero anglese Becker quitava le armea egyptian e viagiava a Copenhagen. Sed le khedive de Egypto e su filio invitava le retro facente le un colonnello con titulo "bei" (bey) - post isto ille era appellate Becker-bei. In 1873 ille serviva como le vice-chef e chef del stato major del armea egyptian. In octobre ille quitava le armea egyptian pro semper.

Becker vadeva de novo a Athenas e Istanbul ubi ille incontrava conte Ignatyev, un famose panslavista e conspirator pro excellentia in affaires de Balkan. Conte Ignatyev recommendeva le a Milan, le juvene principe de Serbia. In primavera 1874 Becker comenciava laborar como colonnello-tenente e adjutante del ministro de guerra pro le reorganisation del armea serbe. In maio 1875 ille continuava in le stato major del armea serbe le carga de reorganisation. In junio 1876 Serbia comenciava un guerra contra Turchia a consternation de Becker qui saseva que Serbia habeva nulle chances de successo in iste guerra. Le principe Milan commandava le como inspector del del frontiera del sud-est. Ille collaborava con Leonidas Bulgaris, un patriota grec, e colonnello Zhelenoi, le attache militar de Russia in Istanbul.

Postea Becker era appunctate le chef del stato major del division "Morava", in martio ille era promovite a colonnello e in maio ille era nominate le chef del stato major del armea de Serbia, cuje commandante-in-chef era Czernjaev, un general russe. Le turcos batteva le serbos in battalias de Aleksinac e Deligrad. In le final phase de iste guerra Becker era appunctate le commandante del division "Timok", in le Grande Guerras de Balkan 1912-13 e in le I guerra mundial un del plus famose divisiones serbe. 100 soldatos del division faceva revolta. Quando Becker voleva arquebusar le capites del revolta, principe Milan revocava le. Becker-bei quitava le armea serbe in martio 1877, 4 dies post que le guerra Turchia - Serbia habeva finite.

In 1876 un altere officiero finlandese, Alexander Sebastian Ehrnrooth serviva in le armea serbe in le guerra contra Turchia. In 1881 un monumento del Guarda Finlandese era disvelate in Bulgaria. Finlandia era representate per tenente A.S. Ehrnrooth. Il non es clar proque "solmente" un tenente era selecte como representante de Finlandia, forsan proque Alexander Ehrnrooth era le sol officiero del Guarda Finlandese qui habeva participate al guerra inter Serbia e Turchia in 1876. Alexander Ehrnrooth (1852-1902) serviva in le Guarda Finlandese 1871-99. Ille era promovite a colonnello in 1897.

Becker volerea participar al guerra Russia - Turchia sed Russia de novo rejectava su petition pro commutation. Post que Becker habeva quitate le armea serbe ille cambiava al insula de Corfu. Illac ille ageva pro procurar 10 000 fusiles francese "Chassepot" e 2 milliones cartuchas pro le guerrilleros grec que se preparava pro guerra subversive contra le turcos. Le resto de su vita Becker laborava como un famose e popular commentator politic. Ille veniva via Paris a Madrid ubi ille restava quasi 5 annos.

Le juvene rege de Espania, Alfonso XII, voleva fundar in Madrid un jornal que tractava questiones del grande politica. Ille era fundate con nomine L'Europe e Becker deveniva le redactor de iste jornal, que sona bastante peculiar proque Becker habeva conspirate como carlista contra Alfonso. La regina de Espania, Isabella, voleva facer un de su poemas componite. Becker scribeva a Finlandia a Fredrick Pacius, un compositor german qui ha componite le anthemas national de Finlandia e Estonia. Pacius componeva le poema e la regina faceva le le commandante del Ordine de Isabella Catolica. In Madrid Becker habeva alicun affaires con feminas remarcabile. Ille era con su 190 centimetros un figura magnific. Como soldato e politico ille era tanto famose que le ambassador de Espania in le Guerra Hibernal 1939-40, conte de Foxa, in su libro "Un mondo sin melodia" scribeva un special capitulo con nomine "Las obscuras golondrinas en Helsinki" (Le obscure hirundines in Helsinki) super Becker-bei.

In 1885 Becker quitava Espania e cambiava a Paris ubi ille laborava como correspondente de Balkan e le oriente proxime pro un jornal francese. Ille viagiava via Bucarest e Sofia a Istanbul, ubi ille de novo incontrava su amica de Corfu, Angela Calvocoressi-Comnene (Angela Komnenos), qui ancestreva ex le famose dynastia del imperatores bysantic. Anna Komnenos era un vidua multo ric. Illes cambiava a Napoli e Becker poteva viver le resto del su vita sin ulle problemas monetari.

Evert Gustaf Waldemar Becker-bei era un vermente grande experte in questiones militar e politica international. Un grande sensation era su articulo (plus tarde un libretto) "Finlandia soveran e neutral" que era publicate in 1880 in francese in "Le contemporain", un jornal parisian. Ille prevideva 20 annos antea que Russia va oppressar Finlandia que habeva desde 1809 vivete con libertate astonante como un grande principato de Russia. Becker etiam prevideva 35-37 annos antea como Finlandia va obtener su independentia:

Russia va suffrer defaite in un guerra paneuropee (I guerra mundial) e Finlandia va inviar voluntarios a Germania pro attinger education militar (ita occurreva in 1916) e preparar pro un guerra de liberation contra Russia (occurreva in 1918).
Post le guerra Russia - Turchia 1877-78 Finlandia era in zenit como le plus loyal subjecto del imperator de Russia e in 1880 Finlandia viveva in incantamento del 25e anniversario de Alexander II como imperator. Le articulo colpava como bomba in Finlandia e nulle jornal osava lo commentar. Becker era considerate in Finlandia como un traitor del patria. Forsan le plus grande stato de homine finlandese durante le periodo quando Finlandia era un grande principato de Russia era Johan Vilhelm Snellman. Mesmo ille strictementissime condemnava le articulo. Quando le oppression russe in Finlandia comenciava in 1899, Becker publicava de novo su articulo in un cognite magazin "Rivista politica e letteraria".

Becker prevideva in su articulo "Le guerra Russia - Japon" le guerra 1904-5, le catastropho in le battalia naval (como occurreva a Czuszima), perdita de Port Arthur e Corea e defaites in Manczuria. Ille etiam prevideva le collapso del autocratic systema imperial de Russia.

Becker moriva in Roma le 1907-02-22. Ante su morte ille habeva demandate de su filia affin (filia de Angela Komnenos, Alma Evertz, sposa de un ministro) que le remnantes terrose de ille e su sposa vaderea cambiate al Vetule cemeterio de Helsinki. Anna Komnenos moriva le 1929-03-22 post que su filia faceva un concepto pro monumento sepulcral. Illo era cisellate al granito finlandese e placiate in un loco central al Vetule cemeterio. Le monumento era inaugurate le 1931-07-08. Post que sra Alma Evertz e su sposo habeva deponite lor corona, ministro Carl Enckell pronunciava oration pro le cadettos finlandese del periodo ante independentia. Colonnello N. Tötterman deponeva le corona del armea finlandese e capitano Georg Procopé (relativo de famose officieros Procopé qui luctava pro le libertate de Bulgaria in le guerra 1877-78) diceva le poema que ille habeva scripte pro le memoria del defuncto e professor Niemi deponeva flores del Association de Independentia. Al fin professor Erik Becker, cuje libro "BECKER-BEI. Suomalainen sotilas ja poliitikko (B, un soldato e politico finlandese), Hämeenlinna 1968" le autor de iste pagina ha citate, pronunciava oration e deponeva le corona del parentela Becker.

In le historia de Bulgaria Becker-bei ha etiam le significantia que le armea serbe que attaccava Bulgaria in 1885 era plus o minus organisate per colonnello Becker. Illo a pena era culpabile pro le conducto catastrophic del armea serbe in iste guerra.


Militaria finlandese como oppressores

Finlandia habeva essite desde le anno 1809, post le guerra Russia - Svedia 1808-09, un parte del imperio russe como un granprincipato con autonomia grande. Le finlandeses ha essite multo fer pro le prodessas heroic de su officieros e soldatos in le armea imperial. Le numero de generales e admirales finlandese, que serviva in le armea russe inter 1809-1917 era plus grande quam illo de omne altere paises nordic, Svedia, Danmark e Norvegia insimul in su armeas national.

Le campanias multo evelava le sentimento national e le loyalitate al imperator era grande. Sed le finlandeses sovente oblida que su soldatos habeva un multe casos essite un instrumento de oppression contra altere nationes que habeva luctate pro su libertate. In 1877-78 le Guarda Finlandese participava al guerra de liberation de Bulgaria in le corps del guarda imperial russe e 40 annos plus tarde Finlandia luctava pro su libertate contra Russia. Le route del Guarda Finlandese in Bulgaria es un pauc erronee, actualmente le Guarda vadeva via Sofia.

Le Guarda Finlandese participava in 1830-31 al "pacification" de insurrection de Polonia e in 1849 al subjucation de rebellion de Hungaria contra le imperio austrian (Russia adjutava Austria per inviar un armea de 100 000 homines a Hungaria sub marechal Paskevicz) sed le guerra era finite quando le Guarda Finlandese era solmente a Brest-Litowski in Polonia. In le Guerra de Crimea 1854-55 le Guarda Finlandese guardava regiones in le vicinitate de Vilnius, Lituania. 220 soldatos moriva de typhus. On trova in le parve village de Skapiskis un monumento pro iste mortes con inscription in latino:

HIC REQUIESCUNT CCXX MILITES EX COHORTE PRAETORIA FINNICA. HOSTIAE EPIDEMIAE TYPHOSAE ANNO GRATIAE MDCCCLV LUGENTES SODALES HOC MONUMENTUM CONSECRAVERUNT.






























Nikolai I, le imperator de Russia, donava iste bandiera al Guarda Finlandese pro le participation del guarda al campania in Polonia 1830-31. Le texto in le bandiera: "Za otliczie pri usmirenii Pol'szi va 1831. godu" (Pro exceller in pacification de Polonia in anno 1831). In le pertica de bandiera era le Cruce de Sancte George, le plus famose ordine in le armea russe. Le cruce es un pauc perusate proque illo era portate durante decennios ante le Guarda Finlandese. Le "Voennyi orden Svjatogo Velikomuczenika i Pobedonostza Georgija" (Ordine Militar de George, Grande Martyre Sancte e Victor) era fundate in 1769 per la imperatrice Katarina II Grande. Le sancto nominative del ordine era George, un soldato roman qui era nascite in Cappadochia e qui moriva como martyre AD 303. Le pictura del sancte George, cavallero qui occide un serpente, es etiam in le armas de Moskva.


Actualisate le 2009-03-20

Administrator de iste sito:
--------------------------
Allan Kiviaho
SILY - Suomen Interlinguayhdistys ry.
FILF - Föreningen för Interlingua i Finland
AFIL - Association Finlandese pro Interlingua